JIWE Hovslageri & Smide
"Du har hästen. Jag har resten."
Hästar jag minns
Anastacia
1989-2011
Efter den gamla kavallerihingsten Granit.
Anastacia var min absoluta favoritklient, alla kategorier.
Vissa hästar fastnar jag för och "Anna" var en häst som jag varje gång verkligen såg fram emot att jobba med.
"Hon var tung", hade jag fått höra av tidigare hovslagare.
Det var hon inte alls. Hon var helt underbar...
Learning to Fly
1999-2012
Få av mina kunder vet att jag gör mina tidsbokningar på ett sådant sätt att jag sist på fredagseftermiddagarna gärna arbetar med en lugn och trygg favorithäst. Detta blir för mig en skön avrundning av arbetsveckan.
Learning var en gentleman. Han hade en stark integritet, men var alltid artig och mycket hjälpsam. En häst jag såg fram emot att jobba med. En självskriven "fredagshäst"...
Mary Decker
1983-2012
Mary var en vinnare. Hon var alltid först; först ut på morgonen, först till maten, först in på kvällen.
Hon stod i ett stall med flera hästar. När jag kom på besök fick hon dock vänta till sist, helt enkelt för att hon var så snäll att arbeta med.
Mary var gammal. Vid ett av mina besök märkte jag att hon var trött.
Vid mitt nästkommande besök fanns hon inte längre kvar bland oss. Hon springer nu omkring på de evigt gröna ängarna. Om inte först, så definitivt i tätklungan.
Crown Me King
1999-2012
I efterhand kunde jag pussla ihop det ena med det andra. Tre av "mina" hästar, med tre olika ägare och i tre olika stallar, fick samtidigt kolik.
För två av dessa, med andan i halsen, gick problemet över.
Kingen klarade sig tyvärr inte.
Hans specialitet var att gunga med halsen och huvudet i en sådan takt att uppbindningslinorna snurrade som hopprep. Retar gallfeber på en hovslagare, men jag lät honom ändå hållas. Han var genomsnäll och "hopprepandet" var ju hans alldeles egna cirkustrick.
Rufsan Best
1989-2013
Rufsan var gammal och hade ont i sitt högra framben. Detta var inget som störde henne i hennes vardagliga liv, men när hovslagaren kom på besök var hon gruvsam att bjuda på det benet.
Därför skodde jag hennes övriga tre ben först. Hon var alltid hjälpsam och gullig. När hon behövde vila sina ben fick hon såklart sätta ned dem och pusta ut en stund. Det är ju inte lätt att bli gammal...
När det till sist bara återstod höger framben ställde jag mig bredvid detta och bad henne att få låna det en stund. Varje gång vred hon på huvudet, tittade mig i ögonen och lyfte istället vänster framben, liksom för att säga; "Du kan istället få sko den här hoven. Hur många gånger som helst!!"
Rufsan fick en stroke och dog i hagen bland sina hästkompisar.
Contezza
2009-2013
Contezza hade stark vilja och personlighet.
Hon tyckte om sin hovslagare och kanske var det därför som hon gärna testade hans tålamod och muskler.
Contezza var mycket lovande och såg ut att bli en mycket fin häst, men en allvarlig skada i hennes ena bakben gjorde att hon tyvärr måste få somna in.
Olivia
2002-2013
Olivia var, som jag brukar beskriva en del hästar; väldigt mycket sto.
Jag har sällan några problem att komma överens med dessa pållar och Olivia var inget undantag. Hon var snäll och hjälpsam. Men... bara på tre av sina ben. Det ena bakbenet fick jag bara låna i korta stunder.
Vid ett tillfälle fick jag en tjottablengare av detta ben så jag såg stjärnor.
Dagen efter ringde hennes ägarinna mig och undrade hur jag mådde.
"Jo tack, halt höger bak, men annars helt okej", svarade jag. "Men vet du vad? Det syns inget. Inte ens det minsta lilla blåmärke!! Nu kommer ju alla andra hästägare att tycka att jag är sjåpig. Ingen kommer ju tycka synd om mig. Jag är jättebesviken!!"
Hon intygade att hon tyckte så synd om mig att det gott och väl räckte för hela min kundkrets.
Något var på tok med Olivias ben. Ingående veterinärundersökningar visade att hon hade en så allvarlig skada att man inget kunde göra för henne...
Svante
1997-2013
Svante, "Den Siste Mohikanen", var inte den typen av häst som så lätt lät sig uppröras. Han tog det mesta med ro.
Ibland tyckte han att det var ganska onödigt att lyfta på benen i samband med skoning.
Alla hovslagare vet vad det innebär när en fjording bestämt sig för att inte hjälpa till.
Vid något tillfälle sjöng jag svordomsvisan för honom och daskade till honom i baken, vilket fick den omedelbara effekten att Svante... gäspade.
Men för det mesta var han med på noterna och hjälpte till så mycket han kunde.
Svante hade bekymmer med sina ben och skoddes på speciellt sätt i samråd med hans veterinär. Han blev med tiden bättre, men skulle aldrig bli så frisk att han i längden skulle hålla som ridhäst. Att bara gå som pensionär i en hage var heller inte ett liv passande honom. Det tråkigaste blev det bästa; Svante fick somna in.
Det är omöjligt att inte tycka om hästar med så mycket personlighet som han hade.
Texter och bilder på denna sida är publicerade efter korrekturläsning och godkännande av hästarnas ägare.